...ack hur förgänglig äro inte tiden??
Ja visst ja..jag har en blogg!! Höll på att glömma. Nej då, men tiden! tiden; den ack så förgänglige räcker inte till.
Men nu sitter jag här, med glasögonen på nästippen och fundrar över vad jag ska skriva.
Har försökt att fördjupa mig i släktforskningens dunkel och eftersom jag inte är begåvad med tålamod så stöter det på vissa hinder. Har lånat två stycken böcker i nämnda ämne och har inte blivit ett dugg klokare, bara om möjligt snurrigare och mer nyfiken. Men var ska man börja??
Jag har uppgifter på när mina mor och farföräldrar är födda, när de dog och datum för gravsättning och det ÄR en bra början, men sen då???
Tack och lov så har jag begåvats med en arbetskamrat som visat sig vara en hejjare på släktforskning och hon ska ta sig en titt på den Larssonianska släkten. Så jag lär väl återkomma när jag vet mer..
Farmor & Farfar. Pappa och hans tvillingbror Kurt - vet inte vem som är vem!! Och deras syster Greta.
Kortet torde vara taget i början på det dystra 30-talet.
Japp, så var det med det! Förra helgen var Olga, Per och jag på utställning i Avesta; det var riktigt givande och mycket att titta på:
Minns inte namnen på vem som hade gjort vad.
Japp, denna lilla kulturupplevelse avrundades med en kulinarisk inblick i den Italienska matkulturen a´la välgräddad Pizza och det satt fint kan jag lova.
Kram på er.
Kanske ett litet sorgligt inslag..
Skriver mycket i tankarna, bollar med formuleringar. Kliver lyriskt i prasslande, gula björklöv och vips kommer den vackraste dikt som aldrig skrivits om hösten upp i mitt huvud..och lika snabbt som vinden har jagat bort löven är det vackra borta..och kommer aldrig komma på pränt.
Det är nog kanske inte meningen heller! Men det är skönt att stanna i nuet och lyssna till prasslande, rasslande löv. Andas in den friska höstluften.
Men hösten har inte kommit igång riktigt och enligt löpsedlarna så kommer det mer sommarvärme.
Nu, den här tiden tänker jag alltid på lilla mamma. Det är 5 år sen hon gick bort. 5 år. Det har hänt mycket under dessa år och jag är säker på att hon ler förnöjt uppe i sin himmel över hur bra livet har blivit..
"Livet blev inte mer än så här". Det var vår och vi satt i en backe full av vitsippor. Du satt med knäna uppdragna under hakan och marken var fuktig. "Jag visste det, jag är så lik morfar i allt annat...". Vi hade varit tillsammans på en sista geriatrisk undersökning och du(vi) fick din dom. Den leénde läkaren lutade sig över skrivbordet och sa: "Ruth, du har Alzheimers"
Bara så där, hennes leénde har etsat sig fast. Det var inget annat.. Ingenting väntade utanför dörren! Bara vissheten..
Bilden av vitsipporna, dina ord. Alla dina drömmar som skulle försvinna i glömskans dunkel. Kunde inte stanna kvar. Tog bussen hem. Gick in på Högdalens tunnelbanestation och ringde Åke.
Vi bodde i Högdalen då. Olga var liten, men förstod med ett barns klarhet vad som skulle hända med mormor. Tog ett vykort och sa att snart kan hon inte skriva såna här mer" Så sant och riktigt.
Dagar blir till år och sekunder till timmar och plötsligt en dag, den sista dagen i Augusti så står man på en liten vetrinärmottagning i Avesta tillsamman med vuxen dotter, äkta mannen och en hund med öronvärk
Så mycket kärlek
Livet rullar på i slentrian, man glömmer lätt det som är viktigtast i livet: dig själv, dina nära och kära.
Och man vet aldrig vad morgondagen bär i sitt sköte så var rädd om dagen idag och de du håller av.
Kram
