En "saga" på morgonkvisten
Kom, låt mig ta dig i hand så ska jag berätta en sak..
Det var en gång en liten flicka, hon kallades stjärnöga av sin pappa.
Om det ska vara sanningsenligt så hände det kanske bara två gånger, men flickan sög i sig av den vackra komplimangen och tittade storögt och beundrande på fadern. Hon hade fullt sjå med att hålla jämna steg med han som var hennes pappa, men ville så gärna gå brevid och känna sig utvald, bara för den här stunden då hon njöt över att ha blivit sedd..
Kanske var det så att han hade tagit ett glas för mycket och blivit sentimental, mjuknat för en stund. Men vad gjorde det!
Flickan ägnade sig sen resten av sitt liv åt att försöka få honom att kalla henne stjärnöga igen.. Pappan tog olika skepnader; sprallige..., intellektuella Jörgen, familjetypen Erik, konstnärssjälen Kalle från finland.. etc.etc
Kanske älskade de den "lilla" flickan, hon vågade aldrig chansa så hon försvann innan de kom på att så var fallet...
Ja hörrni, sagan skulle nog kunna bli lång, men jag nöjer mig med ingressen så länge.. Det var bara en ide jag fick i huvudet.. Och nu har jag satt den på pränt.
Regnet smattrar envist och tjurigt ute och gör novembermörkret ännu dystrare.. Känner för att utrycka ett moget och genomtänkt: Bläää!!! -Så nu var även det gjort; ska titta ut och se om vädret blev bättre!!
Nej, vad hjälper det att gnälla på vädret, ingenting.. Men det är ganska tacksamt och i dagsläget så är det nog ingen som protesterar.
Om man kliver upp på morgonen, ungefär när långa visaren står på fem!! Så andas allt lugn och tystnad på ett sätt som är svåråtkomligt under dygnets restrerande timmar och det visade sig va en egenskap den lilla flickan delade med sin far, att vara morgonpigg.. De kunde tassa omkring i huset i tyst samförstånd, han satt bakom morgontidningen, grymtade förnöjt och hon, det lilla livet spådde en framtid som fågelskådare. Med stövlar på, pappans kikare över axeln och en termos med choklad, som hon hade gjort själv - hon var en väldigt duktig liten tös, kvittrande glad och familjens clown.
Stövlarna tog henne genom en liten skog ner mot vattnet och hala stenar, där satte hon sig och "studerade" sothönsen liv och leverne.
Intresset för sothönsen och andra landlevande djur, fåglar och däggdjur försvann med tiden och ersattes av andra intressen..
Ni vet; vin, män och sång!! Egentligen också en egenskap som hon delade med fadren; fast i hans fall handlade det om: vin, kvinnor och, kanske inte så mycket om sång men ett rejält trupetsolo..
Nu har katten förnöjt lyckats ta plats i mitt knä, kurrar och har inte en tanke på att flytta sig även fast mattes kaffekanna står i köket och koppen är tom. Nåväl, det är ju inga världsliga problem. Vill inte putta bort´na.. Skriver med en hand och kliar henne med den andra och dagen börjar så sakta ljusna..
Ska åka in till Bollnäs om 1h, ingen lockande tanke..men tack och lov så kan jag säkert vända med samma biljett: ska på mammografi -alltid lika skojsigt!! Känns bra när det är gjort iallafall..
Den där sagan fick faktiskt ett "lyckligt" slut; Lyckligt i sammanhaget kan ju diskutteras och missförstås, men det är som det är med den saken.. Flickan som hade antagit en vuxen kvinnas skepnad satt vid sin faders dödsbädd.
Han sitter, stödd av dottern på sängkanten, tar sin ådriga gamla hand och stryker henne på kinden och säger med ett trött leénde: Älskar dig"
De orden blev till en diamant som hon förvarar i sitt hjärta, hon hade alltid vetat att det var så, men han var oförmögen att visa det och hon vågade inte tro..
Snipp, snapp... Så var denna saga slut!
Kram
