Özterlins Blogg

Tiden bara rasar iväg.. Det kanske heter rusar!!? Rasar har en negativ nedåtgående klang och är fel i sammanhanget.
Gör ett nytt försök: Oj, vad tiden rusar iväg!!

Torsdag d. 21 oktober- Vi har varit sambosar i över 2 månader nu. Saknar mitt Hälsingland, det gör jag, men livet här med Per är ju som det ska vara så det är inte mycket att orda om- vi har det bra tillsammans.
Det har ibland varit känslomässigt turbulent på många plan, men att rida ut stormen och ta en dag i taget gör livet betydligt mer lätthanterligt.

Idag är det som sagt TORSDAG och jag ÄR LEDIG.. - Ska träffa en organist idag som ska spela på begravningen tillsammans med min ljuva stämma; Är lite lätt nervös inför uppgiften.

Dessutom så är jag förkyld, men.. Det ska gå..

I tisdags så var jag på mitt livs första sånglektion- och jag sjöng inte en ton. Tränade bukmuskelaturen;

s,s,s,s,s- slappna av, s,s,s,s,sT- slappna av, s,s,s,s,s,s,s,s,T- slappna av..osv. Med focus på andningen går det riktigt att känna hur luften fyller hela lungorna, hur musklerna runt diafragman ömsom spänns och slappnar av.. 

Blev hämtad av Per som skjutsade mig vidare till Forssa, skulle jobba kväll OCH det fanns inga cyklar inne, vilket hastigt förmörkade mitt sinne och fick diverse senor i knäna att skrynkla ihop sig och vilja gå hem.

Men Reneé hade en lösning: Hon har en gammal postcykel, med ett liten flak framme vid styret, stort nog att rymma min lilla stjärt!! Jag tog plats, vinkade vänligt åt de som höll på att köra i diket och samtidigt slog mig tanken att jag skulle döpa om min lille blogg till: Mitt liv som Annelie.

Japp, Reneé skjutsade mig till destination längst bort.. Och tanten jag sedemera kom fram till hade besök av en son och behövde ingen hjälp!! Jahapp, så var det bara att vända då..Men då fick jag gå tillbaka, men det var skönt med en liten promenad utan stress.

   Och vad denna bild har med texten att göra kan man ju undra, men den är färggla´och fin...

Ha en jätteskön dag hörrni och var rädda om varandra

av Søren Kirkegaard

För att hjälpa någon
måste jag visserligen förstå mer än vad han gör,
men först och främst förstå det han förstår.
Om jag inte kan det,
så hjälper det inte att jag kan och vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan,
så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa honom.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa
och därmed måste jag förstå
att detta med att hjälpa inte är att vilja härska,
utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta
så kan jag inte heller hjälpa någon.

Jag vilade mitt huvud på min hårknut, lyssnade, blundade, tänkte och var.. Liksom bara var i nuet.. Försökte verkligen vara i det, följa rösten som ledsagade oss in i essansen av våran själ, dvs kärleken..mmm, den sa så, rösten; att kärleken var essansen av våran själ.. Så även om vi blir lämnade, övergivna så finns kärleken ändå kvar..i oss själva, även fast det kan vara svårt i stunder av smärta.. Jopp!

Rökelser och tända ljus, värsta flummet!! kan man ju tycka..men, varför då? det är ju onödigt: bättre att bara vara i något som är bra och hänga med.

Ja vad kan vara bättre än att starta upp en må bra kör med om inte avslappning och meditation- det går inte att sjunga om man är spänd!

Sen följde röstgymnastik och lite skratt.. Det ÄR jättesvårt att stå och liksom prutta med läpparna, hålla ton och tänka sig att ljuden följer en halvmåneformad..ja, jag vet inte vad.. Efter lite rytmövningar. Hm, jag har lite svårt med koordinationen, men det gick, så blev det gosspel.

Ja, vilken härlig kväll- tyvärr gick det alldeles för fort och det dröjer 2v till nästa gång.

Nu ska jag gå och lägga mig och vila benen och resten av kroppen och knoppen, kommer säkert att sjunga i sömnen.

KRAM på er

    Den stackars katten satte sig och stirrade ner i en tom matskål.
Jag la upp ny mat, katten konstaterade att jag skött mig; struntade  maten och gick och la sig igen..

Dumma katt!!!

Min lilla pluttisnuttkisse, inte är hon dum inte..bara kanske lite, lite, en aningen bortskämd. Hon vet att ta plats och så ska det vällan vara- en pigg, något parant dam på snart 8 år, hon är som en kattunge och älskar att apportera små irriterande gummibollar - helst nattetid.

Som timvikarie blir det många timmar stirrandes på telefon- I morse hade jag gett upp och släppt blicken.

"Hej det är Petra från bemanningen, kan du tänka dig att jobba i ...gruppen? - "Bra då säger jag att du kommer så fort du kan"
STRESS.. 4 minuter tills bussen går.

Irriterad och stressad insåg jag att min kvarvarande uppsättning tänder ville ha mer än ½ minuts omtanke, att BH:n inte gjorde nytta bakofram och framförallt; ingen skulle släppt in mig om de såg hur jag såg ut i håret..(eller så hade de trott att jag kom från städpatrullen, med moppen i högsta hugg...)

Jag släppte stressen, jag lyckades: jippie.. Det fanns ingenting att stressa över. Jag kom när jag kom och allt det jag stressade upp mig för kändes som en bagatell och nästa buss gick efter en kvart.

Behöver jag tala om att det blev en bra dag


   KRAM

   Hon var så söt Lisbeth där hon kom släntrande över grusplan med ett leende som bara en Diakon kan åstadkomma.

Hon ger ett vänligt och milt intryck och jag bad om ursäkt att jag var tidig. Men det gjorde ingenting, hon bad om hjälp att tända alla ljusstakar i kyrkan. Jag gjorde det; kändes lite magiskt även om jag fick ont i min tumme efter ett tag.

En efter en droppade in: Karin, timvikarie inom hemtjänsten. En ung tjej som mediterar morgon och kväll hemma, men ville ha lite vägledning och var rädd att hon skulle somna under meditationen och andra som rörde sig hemtamt och rutinerat bland underlägg och pallar.

Lisbeth slog i den lilla gonggongen och blicken fast på ingenting och tankar som flödade fritt fick tiden att stå still- skönt att stanna upp, så för bara en liten, liten stund i oktoberkvällen.

Vi drack te och småpratade efteråt, det var inga livliga diskussioner, tvärtom ganska..tjae, alla behövde väl stanna upp innan det var dags att gå hem..

Karin och jag promenerade tillsammans bort mot Domnarvet, där jag f.ö bor nu för tiden.

 Jag behövde den här energiinjektionen.. Jag har de sista dagarna snubblat över människor som besitter essansen av Jante-lagen och lyckats att göra det till en fulländad konstart.. Har ni hört talas om de 5 härskarteknikerna?

-Osynliggörande
-Förlöjligande
-Undanhållande av information
-Dubbelbestraffning
-Påförande av skuld och skam

Förlöjligande och dubbelbestraffning har jag väl inte snubblat över; men det andra! På något subtilt sätt som kanske bara är överdrivet, men om jag ska gå hem till en person inom hemtjänsten så gör jag ju under samma förutsättningar och med samma ansvar som en ordinarie, men då är det en förutsättning att man vet lite om personen, det som inte står i handlingsplaner och beslut.. Det blir till frustration.

Jag vet att de som har ett behov att trycka ner en annan människa gör det av ett skäl som inte egentligen har med "offret" att göra.. Det är ju dålig självkänsla, ett eget dåligt psykiskt mående helt enkelt som styr.

Och jag då, varför bryr jag mig? Tjae, jag är lite vek på den punkten kan jag ärligen erkänna..även om intellektet säger en sak, så säger känslan en annan..

Så Lisbeths milda leénde var som balsam för själen.

  Nåväl, nu ska jag inte tillåta mig att tankarna cyklar iväg. Meditationen var underbar och jag längtar redan till nästa gång. Men därimellan så ska jag sjunga i "Må bra-kören" med Petra Kvännå som ledare..

Så herregu´att jag låter mig påverkas av energitjuvar, jag har det ju hur bra som helst..

   Morgonsol i glödande höstlöv.. Det går ju att bli lyrisk för mindre. Tiden räcker inte till för att gå och sparka i löven och höra hur de prasslar under sulorna..

Jo, jo; naturligtvis så gör den det, men.. Svårt att proritera ibland i livet. Är man inte vaksam så rullar det på av bara farten och rätt vad det är så är det man ville vara i historia och blir till ett grumligt löfte om att ta vara på tiden...nästa gång.

Men livet är det ju det som pågår medans vi gör upp planer...

Ikväll, iallafall Då ska jag ta mig tid att stanna upp, bara vara.. Gör ett nytt försök med meditation i Haga-kyrkan. Unna mig lite "mums för själen".

Nästa vecka/måndag så är det KÖR.. Fiffigt upplagt, ovetandes om varandra så turas meditationen och kören om på jämna och ojämna veckor..

Det här med att bo i en större stad igen blir lite som Annelie i en godisbutik- vill ha ALLT. Men jag begränsar mig till måndagsgodis.
   Ha en underbart skön dag

"spänningar och stress" hör inte hemma i kören jag skrev om här under.. Härligt! Då måste jag lägga det åt sidan..

Har jag berättat att jag även har bokat in en sånglektion med nämnda? Näe, jag visste väl det!!

Jopp, det har jag gjort och glad och stolt över mig själv är jag för det..

Har lagt drömmarna om det stora genombrottet och uppträdande på de stora scenerna världen över åt sidan.. Nu vill jag bara sjunga och va´gla´Trallalala laaa..

Alltså, det har kostat på att ha haft en militärmusiker som far: musiken förmedlade han inbäddat i krav och prestation..

Minns en morgon i Oxelösund, jag satt vid köksbordet och min äldsta bror satt nertryckt i soffan i vardagsrummet.. Pappas militäriska stämma ekade och den var riktad till min äldsta bror: "sjung C-dur skalan".. Det drabbade ju inte mig, men jag kommer ihåg känslan, fast jag inte kan sätta ord på det..

 Jag minns de förhatliga fiollektionerna, orkestern med dirigent Phil- som tyckte jag var oduglig- kommer ihåg att jag satt och grät på en spelning för att en av mina undulater hade dött och han var bara så elak- usch!!

Sen fick han reda på att jag var dotter till... Då vände det och jag fick lite människovärde..

Jaja, ingen ide att vältra sig i taskiga barndomsminnen: Nu är nu och den tacksamhet jag känner idag skulle jag troligtvis inte känt om livet hade varit en mazurka på en räkmacka.

Så är det gott folk..

Tralla la la laaa.. Jag är så gla´

Mmm, ska ju börja sjunga i kör igen och det ska bli så himmelens kul♥
 Så här står det på körledarens hemsida:

  God morgon du sköna värld. En ny dag med nya möjligheter.

Nya val, svåra som lätta..

Gör något snällt mot dig själv idag! Sätt på dig stövlarna- ta en skogspromenad; och om du tror att du inte hinner så fundera över vad som kan hända om du låter disken eller dammsugaren stå..

Jag kan lova att det inte händer någonting. Dammtussarna kommer inte att hoppa upp och bita dig i knävecket.

Disken försvinner inte, den står kvar.

Och den kanske trötta och griniga försvinner bland höstlöven och förmultnar till ny näring.

Gör något annorlunda. Stäng av TV:n, datorn (men läs klart först!) Ta en god bok, lägg dig i badet..

Själv är jag utlämnad åt en dusch och det är svårt att läsa då... Men, man kan lägga sig i en renbäddad säng efter OCH ta fram den goda boken!

Det finns ju annat än skogspromenader och bad.. Inte vet jag vart din längtan dig bär; om det var 100 är sedan du var på travbanan för att tiden inte räcker till så är det läge nu. Tiden är bara ett ord och du har valmöjligheter att stuva om vad som ska rymmas i din egen tid.

Och hur tror jag att det går att stuva om tiden när någon kanske har 5 snoriga barn, en sjuk mamma, en hel lagård att ta hand om?? Tjae, stanna upp och krama en ko kan ju vara ett tips i ett sådant läge..

Inte vet jag!! Tjae, jag kunde ju fortsätta att skriva om att fastna i offerroller och vara i "stackars mig" rollen och inte se utanför sitt eget "uppoffrande", suga näring ur andra som förgås av skuldkänslor av att aldrig räcka till för martyren.. Men det tänker jag då inte göra.

Jag tänker stänga av datorn och gå och klia den morgontrötta katten bakom örat, väcka min älskling, sakta och varsamt

   Denna bild har inget med textens innehåll att göra.. Långsökt kanske ändock, med stövlarna på och en rejäl dos av barnasinne så kan denna dag bli en dag att berätta för barnbarnen.. Det blir vad du gör utavét.

Kram goa medmänniskor och Carpe diem

"De tog sig in i köket- om det var tyskar eller ryssar vet jag inte" Kvinnans ansikte drar ihop sig i en smärtsam grimage. "Huset var nybyggt, vi hade höns och grisar"

Jag hade skyndat tillbaka till den här kvinnan för att hon skulle få mer utav min tid. Hon satt i morgonrock och ville inte klä på sig- "varför ska jag klä på mig? ska ändå gå och lägga mig"

"Vi var tvungna att fly ut genom fönstret en kväll". Hennes syskon flydde till Canada och hon hamnade i Sverige. "Jag skulle ha följt med!"

Hon tuggade sakta av maten hon hade fått uppvärmat i micron, pratade lite, grät mellan tuggorna.

Kände mig lite urlakad när jag gick därifrån.. Hon var "bara" i början av glömskan, kom inte ihåg att jag hade varit där på morgonen och gett´na medecin, men minnena från krigen satt som gjutet och saknaden likaså.

Alla mäniskor har en historia, referansramar för tänk och agerande.. Visst är de flesta hyftat socialiserade. Men under ytan kan finnas massor av ärr efter svek, besvikelser och förluster. De vaknar upp i annan förklädnad när vi står inför liknande händelser i livet och gör det hela svårt och hanterbar.

Det behöver inte vara en konkret händelse, det kan räcka med en rädsla för en repris för att hela registret av rädslor ska spelas upp.

När rädslan har greppat tag i en är det svårt att känna tillit.

Ibland kan jag själv förutsätta att saker och ting är eller kommer att bli si eller så just därför att så har det ju alltid varit.

Ja det har varit så mycket på sistone.. En kär liten gumma slutade sina dagar på jorden, ömt älskad av sina nära. Jag ska sjunga tillsammans med ett barnbarn; samtidigt som jag fick frågan så tonade Fred Åkerströms "Jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag.." fram på radio.. Vi blev alldeles tysta och jag sa att de var svar nog.. Sjöng den på bröloppet i somras.

Sen ser vi fram emot att åka upp till Olga som fyller 21 i november.. Hipp, hipp hurra, vad tiden går.
    Saknar er.
Ha det så bra gott folk och var rädda om varandra